Virriga jag!

Vet ni vad jag tror? Jo, att många kattägare är väldigt känsliga personer. Att jag är en sådan person, det vet jag, t.om extremt känslig och sårbar. Så då infinner sig frågan: hur kommer det sig att jag och så många andra känsliga personer vågar syssla med avel?? Jag menar, det är ju hur mycket som helst att lära sig, sen är det pappersarbete och - det svåraste som jag tycker det verkar - att sälja kattungarna!! Och då menar jag att göra det på ett bra sätt så att både köpare och säljare blir nöjda. Själv är jag rädd för att det ska uppstå missförstånd mellan mig och ev köpare. Jag vet med mig att jag kan vara väldigt glömsk t.ex och att jag ibland säger saker som inte är så övertänkt. Då kan jag ändra mig och då framstår jag ju som väldigt velig och ingen person att lita på. Herre min je - jag vet inte om jag vågar ta en kull!!! Anledningen till att jag tar upp detta nu är att jag redan (innan jag kommit igång med avel) ställt till med missförstånd. Jag är ju sugen på en avelshona till och har sett mig omkring. När man är ny som jag är så lär man sig det man lär sig. Sen finns det ju alltid saker som man inte vet att de existerar (hänger ni med?) - förrän man "trampar i klaveret" så att säga. Det känns som jag gjort det nu. Jag har varit jätteintresserad av en kull och mejlade uppfödaren att jag är intresserad av en hona till avel. De blev förstås glada och jag skulle få första tjing på en hona. Sen fortsätter jag att leta runt hos andra (är det fel??). Det som ställde till det för min del var att uppfödaren till den kull jag är intresserad av skrev i ett mejl att mamman är "svårhanterlig". Jag kunde naturligtvis frågat vad hon lade i det ordet men det gjorde jag inte. Istället funderade jag länge och kom fram till att jag inte vill ha en "svårhanterlig" avelshona. Jag tycker temperamentet är viktigt. Då mejlar jag till henne att jag avstår från att köpa en hona ur den kullen. Hon blev naturligtvis lite purken (och jag tycker det är jobbigt att göra folk ledsna :-( ) Som svar får jag att hon tycker det är tråkigt att jag fäst så stort värde vid ett litet ord som "svårhanterlig" och menar på att hannen är supergosig och att kattungarna från mammans första kull blev alla väldigt sociala. Och det är klart - kattungarna behöver ju naturligtvis inte bli svårhanterliga bara för att mamman är det - och - frågan är vad hon lägger i ordet svårhanterlig. Det är just sånt här som jag tycker är så förbenat svårt!!! Känner mig lite dum gentemot uppfödaren men jag har ju aldrig menat nåt illa. Jag vill ju naturligtvis göra det som känns rätt för mig.....utan att såra någon.....känns lite som att jag sårat henne..... Det här blev väldigt personligt! Tänk om jag ångrar det också!?! Men jag har skrivit detta för att jag tror att jag vill ha lite reaktioner från er därute. Så här i efterhand så vet jag vad jag gjort för fel: jag skulle naturligtvis kontaktat avelsrådet INNAN jag mejlade mitt intresse för kullen. Då skulle jag fått mer kött på benen! Lätt att vara efterklok! Men nu är det jag som ringer dit för att försöka bli lite klokare i hur jag ska agera! Sen skulle jag naturligtvis ha frågat uppfödaren vad hon lägger i ordet svårhanterlig! Kanske kan jag vända allting och säga så här: avel är väldigt lärorikt på många plan: genetik, praktisk skötsel av kattungar, förslossningsvård, vård av kattmamma, hålla reda på alla papper och alla veterinärbesök som ska göras, marknadsföring, kattutställning och sist men inte minst - social kompetens när katterna ska säljas!!